Vart tog jag vägen?

Ja just så tänkte jag faktiskt, det var på väg hen sent en kväll som jag mötte två glada människor som sparkade en sten mellan sig. De kickade den likt en fotboll och när jag passerade dem så fick jag en passning. Jag kunde inte låta bli att sparka tillbaka den. Det värsta var att glömt hur illa de är med min balans så fötterna bara försvann under mig och där låg jag på marken. som alla andra medelålders kvinnos så tog jag givetvis mig med handen. Det smärtade till och jag misstänkte direkt att något var skadat men lärd efter 8 år på som rådgivningssjuksköterska hörde jag mig själv säga, gå hem och vila med handen högt och se hur det är i morgon. Dert var svullet, smärtsamt, varmt och jag kunde inte röra handen. ingen direkt felställning men jag begrep att detta var en handledsfraktur.
 
för första gången sedan jag började åka ner till Teneriffa fick jag då besöka den spanska akutsjukvården. Jag blev oerhört imponerad av deras bemötande och proffsiga omhändertagande. Jag fick först gå in till ett kontor där det satt en som tog emot min ankomst på engelska. hon kollade mitt blo kort och sa att det räcker men om det blir fler besök så behöver jag ta kontakt med mitt försäkringsbolag. Hon bad mig sitta ut på en stol utanför och vänta.
 
efter högst en minut kom en manlig sjuksköterska som satt i en sluss in till akutmottagningens versamhet. På svenska skulle jag kallat det för triage. Han konstaterade att jag behövde få träffa en läkare och tog mig in till ett undersökningsrum. Det dröjde högst fem minuter så kom en kvinna som jag inte har riktigt koll på vad hon har för status men hon satte ett band på min arm som när man blir inlagd i sverige och kollade så att uppgifterna stämde. Och så kom läkaren. Han talde också engelska så det var enkelt och han konstaterade direkt att det skulle röntgas. Han frågade om jag ville ha någon smärtlindring innan man jag hade tagit dubbel dos Ibobrufen och 1 gram Paracetamol 90 minuter innan så det hade hunnit hjälpa bra. Jag fick sitta ut i korridoren och vänta på att de skulle komma och hämta mig. Det var ingen lång väntan och ryntgen gick smidigt. De ville även ta en bröstbild på mig och det antar jag var för att se så hjärta och lungor var ok inför en eventuell operation. rutinerat hjälpte personalen mig av med min BH utan att skyla min kropp. Jag kände att alla behandlade mig väldigt bra. Sen fick jag gå tillbaka till akuten igen och sitta ner i korridoren igen.
 
Efter en liten stund dök min läkare upp. Han sa att han tittat på bilderna och att det är brutet, Jag skulle gipsas direkt och sedan skulle han tala med en traumatolog som kunde avgöra om det behövde opereras. efter några minuter kom en sköterska och hämtade mig för att lägga på en gipsskena. Under tiden jag var där såg jag minst 10 patienter till som kom med olika krämpor. alla togs om hand lika snabbt. Det rullade på hela tiden och ingen satt där i korridoren och väntade länge. när jag var gipsad hade det gått 1 1/2 timma från det jag kom dit. Det tog ytterligare 30 minuter innan jag fick besked från överläkaren och det behövdes ingen operation men däremot ville han se mig inför min hemresa och skriva ett untyg fit for flight som man kan behöva då man är gipsad.
Allmänläkaren som tog hand om mig bad om ursäkt att jag fått vänta så länge!!
 
Två timmar efter att jag kom dit var jag klar och hade åter fått hjälp i receptionen med tid för ¨återbesök och jag blev även förvånad att detta första akutbesök inte kostade något. så är det i spanien.
 
Jag tog kontakt med mitt försäkringsbolag via SOS international. Det var inga problem alls mer än att de lovade ringa upp mig på måndag och då skulle jag på återbesök. jag fick vänta ända till kl 17 innan jag visste att de skulle betala för detta. men de har öppet hos specialisten även på kvällstid så det var bara vatt gå dit, när jag var på plats fick jag ringa sos international igen och be dem faxa papper. de gör så för att det inte ska komma på villovägar om det går lång tid mellan telefonsamtalet och mitt besök. det var smart tänkt och funkade bra. det rog 5 minuter med min anmälan, 1 minuts väntan och jag fick träffa läkaren och var klar efter 10 minuter. Han var väldigt noga med att poängtera att min fraktur var på gränsen till att behöva opereras och att jag behöver röntga om i sverige efter ca 5 dagar. jag fick med mig journalen, intyget och röntgenplåten.
 
Efter detta besök kunde jag bara konstatera att vi ligger långt efter när det gäller bemötande och effektivitet i den svenska sjukvården. vilken läkare skulle ha bett om ursäkt för att patienten fått vänta när allt var klart på 2 timmar. på den tiden har de knappast ens sagt hej till patienten när man kommer in akut på ett svenskt sjukhus.
 

Vart tog jag vägen?

Ja just så tänkte jag faktiskt, det var på väg hen sent en kväll som jag mötte två glada människor som sparkade en sten mellan sig. De kickade den likt en fotboll och när jag passerade dem så fick jag en passning. Jag kunde inte låta bli att sparka tillbaka den. Det värsta var att glömt hur illa de är med min balans så fötterna bara försvann under mig och där låg jag på marken. som alla andra medelålders kvinnos så tog jag givetvis mig med handen. Det smärtade till och jag misstänkte direkt att något var skadat men lärd efter 8 år på som rådgivningssjuksköterska hörde jag mig själv säga, gå hem och vila med handen högt och se hur det är i morgon. Dert var svullet, smärtsamt, varmt och jag kunde inte röra handen. ingen direkt felställning men jag begrep att detta var en handledsfraktur.
 
för första gången sedan jag började åka ner till Teneriffa fick jag då besöka den spanska akutsjukvården. Jag blev oerhört imponerad av deras bemötande och proffsiga omhändertagande. Jag fick först gå in till ett kontor där det satt en som tog emot min ankomst på engelska. hon kollade mitt blo kort och sa att det räcker men om det blir fler besök så behöver jag ta kontakt med mitt försäkringsbolag. Hon bad mig sitta ut på en stol utanför och vänta.
 
efter högst en minut kom en manlig sjuksköterska som satt i en sluss in till akutmottagningens versamhet. På svenska skulle jag kallat det för triage. Han konstaterade att jag behövde få träffa en läkare och tog mig in till ett undersökningsrum. Det dröjde högst fem minuter så kom en kvinna som jag inte har riktigt koll på vad hon har för status men hon satte ett band på min arm som när man blir inlagd i sverige och kollade så att uppgifterna stämde. Och så kom läkaren. Han talde också engelska så det var enkelt och han konstaterade direkt att det skulle röntgas. Han frågade om jag ville ha någon smärtlindring innan man jag hade tagit dubbel dos Ibobrufen och 1 gram Paracetamol 90 minuter innan så det hade hunnit hjälpa bra. Jag fick sitta ut i korridoren och vänta på att de skulle komma och hämta mig. Det var ingen lång väntan och ryntgen gick smidigt. De ville även ta en bröstbild på mig och det antar jag var för att se så hjärta och lungor var ok inför en eventuell operation. rutinerat hjälpte personalen mig av med min BH utan att skyla min kropp. Jag kände att alla behandlade mig väldigt bra. Sen fick jag gå tillbaka till akuten igen och sitta ner i korridoren igen.
 
Efter en liten stund dök min läkare upp. Han sa att han tittat på bilderna och att det är brutet, Jag skulle gipsas direkt och sedan skulle han tala med en traumatolog som kunde avgöra om det behövde opereras. efter några minuter kom en sköterska och hämtade mig för att lägga på en gipsskena. Under tiden jag var där såg jag minst 10 patienter till som kom med olika krämpor. alla togs om hand lika snabbt. Det rullade på hela tiden och ingen satt där i korridoren och väntade länge. när jag var gipsad hade det gått 1 1/2 timma från det jag kom dit. Det tog ytterligare 30 minuter innan jag fick besked från överläkaren och det behövdes ingen operation men däremot ville han se mig inför min hemresa och skriva ett untyg fit for flight som man kan behöva då man är gipsad.
Allmänläkaren som tog hand om mig bad om ursäkt att jag fått vänta så länge!!
 
Två timmar efter att jag kom dit var jag klar och hade åter fått hjälp i receptionen med tid för ¨återbesök och jag blev även förvånad att detta första akutbesök inte kostade något. så är det i spanien.
 
Jag tog kontakt med mitt försäkringsbolag via SOS international. Det var inga problem alls mer än att de lovade ringa upp mig på måndag och då skulle jag på återbesök. jag fick vänta ända till kl 17 innan jag visste att de skulle betala för detta. men de har öppet hos specialisten även på kvällstid så det var bara vatt gå dit, när jag var på plats fick jag ringa sos international igen och be dem faxa papper. de gör så för att det inte ska komma på villovägar om det går lång tid mellan telefonsamtalet och mitt besök. det var smart tänkt och funkade bra. det rog 5 minuter med min anmälan, 1 minuts väntan och jag fick träffa läkaren och var klar efter 10 minuter. Han var väldigt noga med att poängtera att min fraktur var på gränsen till att behöva opereras och att jag behöver röntga om i sverige efter ca 5 dagar. jag fick med mig journalen, intyget och röntgenplåten.
 
Efter detta besök kunde jag bara konstatera att vi ligger långt efter när det gäller bemötande och effektivitet i den svenska sjukvården. vilken läkare skulle ha bett om ursäkt för att patienten fått vänta när allt var klart på 2 timmar. på den tiden har de knappast ens sagt hej till patienten när man kommer in akut på ett svenskt sjukhus.
 

Har vågen på min sida

Så klart att jag blir glad när det lyckas. För 2 år sedan bestämde jag mig för att gå ner i vikt. Jag tog 12 kg på lika många veckor sedan blev jag sjuk och då bestämde jag mig för att inte fortsätta banta. Jag vågade inte ta risken att utsätta mig för någon brist på vitaminer eller mineraler som hjärnan behöver för att kunna arbeta bra. Det jag gör är bara att jag rör på mig mer och äter endast lite kolhydrater, mer fett och proteiner. Utesluter nästan allt socker. Jag dricker också mer vatten för att skölja bort alla slaggprodukter och för att inte känna suget lika mycket. Efter att jag började äta normal igen så ökade jag från 61,5 som jag gick ner till och hamnade på 63,5 som jag haft en längre tid. Nu i vinter och vår hade jag åter börjat gå upp i vikt igen eftersom jag inte alls dansat något eller promenerat i samma utsträckning som tidigare. Jag är 170 cm lång och är inom normalvikten egentligen men jag har en klen benstomme som antagligen inte väger så mycket och det skulle inte göra något om jag hade lite mer muskler istället för fett. Det är klart att jag inte strävar efter att se ut som en modell men jag vill inte ha dubbelhaka och de där hemskt fula fettvalkarna på ryggen. Magen kan jag förlika mig med efter att ha fött fem barn. Bara jag inte har allt för mycket fett där. Den får vara slapp men jag avskyr att se min kropp i spegeln när jag gått upp i vikt. jag vägde 55 - 56 när jag blev gravid första gången och 58 - 59 när jag hade fått mina barn. Det är någonstans där jag vill vara. Jag har tänkt försöka ta mig ner till 60 och sen får jag se om jag vill gå ner mer.
 
För två veckor sedan började jag banta igen. Det är väldigt lätt här på Teneriffa att vara ute länge och promenera då det är gångvägar överallt och alltid en massa trevligt att titta på. Jag handlar min mat och gör i ordning själv så får jag den som jag vill ha. I dag när jag ställde mig på vågen så hade jag gått ner 4 kg till de 63,5 jag har haft tidigare en längre tid. Jag mår bra så nu ska jag fortsätta att försöka ta de sista kilona som jag inte hann innan jag blev sjuk.

Om

Min profilbild

Nina

Dans är det jag älskar mest av allt. Det blir en massa resor genom landet för att testa olika dansplatser. Mina favoritorkestrar är de som spelar lite modernare musik.




RSS 2.0