Det tar tid

Nu har jag varit sjukskriven i snart 4 år. Mitt problem är att jag har bestående skador på hjärnan efter en trolig fästingburen virus infektion. Det har gjorts många tester och alla visar samma sak, nedsatt minne, koncentration och balans, liten svaghet på vänster sida. Inlärningsproblem och hjärntrötthet är något som följer med detta och gör det omöjligt för mig att arbeta mer än högst en timme per dag. Jag kan givetvis pressa mig och försöka arbeta längre men då blir jag så trött att jag blir sängliggande upp till flera veckor efteråt. Sedan 2 år tillbaka har jag försökt att få sjukersättning beviljad hos försäkringskassan men jag får ena avslaget efter det andra, först med motiveringen att det inte var fastställt att jag är permanent skadad. Nu håller jag på med en överklagan på avslaget där de motiverar med att jag inte har arbetstränat i en för mig anpassad miljö. 
Jag kan inte flytta till Teneriffa om jag inte kan försörja mig där så antingen måste jag jobba heltid vilket jag inte kan eller få sjukersättning. Planen är att arbetsträna i Grums från september. Vi får se om jag kan börja med det. Som om jag inte hade problem nog så bröt jag vänster överarm för snart 6 veckor sedan, det gör ont och jag kan inte lyfta något tungt. Jag ska på möte den 28 augusti och hoppas att de har något arbete åt mig så jag kan arbetsträna. När jag varit där en tid så borde det visa sig hur mycket jag kan klara av att jobba. 
Dans har jag inte alls hållit på med varken som arrangör eller dansat själv. Det enda jag gjort är att lära ut lite till barnen på svenska skolan och på svenska kyrkan. Det har varit korta lektioner vid några tillfällen.  
Jag har börjat skriva en deckare. Det är antagligen det jag kommer att jobba med när allt är klart med försäkringskassan. 
För 2 år sedan när jag skrev här senast så hade jag brutit höger handled. Det är läkt nu och jag har nästan inga besvär från det. Då skrev jag också om att det gick bra att gå ner i vikt,  http://ninasdans.blogg.se/2015/june/har-vagen-pa-min-sida.html
Nu är det dags igen. Jag gick aldrig ner till mitt mål utan stannade på den vikt jag hade då. Sedan har jag sakta gått upp igen. Nu passerade jag 70, 5 kg och började ändra på kosten för 6 veckor sedan, 5 kg lättare nu men jag har inte kommit igång med motion och träning som jag borde. Det är mitt nya mål. 65, 8 idag. Ska ner till 58 kg har jag tänkt. 

Vart tog jag vägen?

Ja just så tänkte jag faktiskt, det var på väg hen sent en kväll som jag mötte två glada människor som sparkade en sten mellan sig. De kickade den likt en fotboll och när jag passerade dem så fick jag en passning. Jag kunde inte låta bli att sparka tillbaka den. Det värsta var att glömt hur illa de är med min balans så fötterna bara försvann under mig och där låg jag på marken. som alla andra medelålders kvinnos så tog jag givetvis mig med handen. Det smärtade till och jag misstänkte direkt att något var skadat men lärd efter 8 år på som rådgivningssjuksköterska hörde jag mig själv säga, gå hem och vila med handen högt och se hur det är i morgon. Dert var svullet, smärtsamt, varmt och jag kunde inte röra handen. ingen direkt felställning men jag begrep att detta var en handledsfraktur.
 
för första gången sedan jag började åka ner till Teneriffa fick jag då besöka den spanska akutsjukvården. Jag blev oerhört imponerad av deras bemötande och proffsiga omhändertagande. Jag fick först gå in till ett kontor där det satt en som tog emot min ankomst på engelska. hon kollade mitt blo kort och sa att det räcker men om det blir fler besök så behöver jag ta kontakt med mitt försäkringsbolag. Hon bad mig sitta ut på en stol utanför och vänta.
 
efter högst en minut kom en manlig sjuksköterska som satt i en sluss in till akutmottagningens versamhet. På svenska skulle jag kallat det för triage. Han konstaterade att jag behövde få träffa en läkare och tog mig in till ett undersökningsrum. Det dröjde högst fem minuter så kom en kvinna som jag inte har riktigt koll på vad hon har för status men hon satte ett band på min arm som när man blir inlagd i sverige och kollade så att uppgifterna stämde. Och så kom läkaren. Han talde också engelska så det var enkelt och han konstaterade direkt att det skulle röntgas. Han frågade om jag ville ha någon smärtlindring innan man jag hade tagit dubbel dos Ibobrufen och 1 gram Paracetamol 90 minuter innan så det hade hunnit hjälpa bra. Jag fick sitta ut i korridoren och vänta på att de skulle komma och hämta mig. Det var ingen lång väntan och ryntgen gick smidigt. De ville även ta en bröstbild på mig och det antar jag var för att se så hjärta och lungor var ok inför en eventuell operation. rutinerat hjälpte personalen mig av med min BH utan att skyla min kropp. Jag kände att alla behandlade mig väldigt bra. Sen fick jag gå tillbaka till akuten igen och sitta ner i korridoren igen.
 
Efter en liten stund dök min läkare upp. Han sa att han tittat på bilderna och att det är brutet, Jag skulle gipsas direkt och sedan skulle han tala med en traumatolog som kunde avgöra om det behövde opereras. efter några minuter kom en sköterska och hämtade mig för att lägga på en gipsskena. Under tiden jag var där såg jag minst 10 patienter till som kom med olika krämpor. alla togs om hand lika snabbt. Det rullade på hela tiden och ingen satt där i korridoren och väntade länge. när jag var gipsad hade det gått 1 1/2 timma från det jag kom dit. Det tog ytterligare 30 minuter innan jag fick besked från överläkaren och det behövdes ingen operation men däremot ville han se mig inför min hemresa och skriva ett untyg fit for flight som man kan behöva då man är gipsad.
Allmänläkaren som tog hand om mig bad om ursäkt att jag fått vänta så länge!!
 
Två timmar efter att jag kom dit var jag klar och hade åter fått hjälp i receptionen med tid för ¨återbesök och jag blev även förvånad att detta första akutbesök inte kostade något. så är det i spanien.
 
Jag tog kontakt med mitt försäkringsbolag via SOS international. Det var inga problem alls mer än att de lovade ringa upp mig på måndag och då skulle jag på återbesök. jag fick vänta ända till kl 17 innan jag visste att de skulle betala för detta. men de har öppet hos specialisten även på kvällstid så det var bara vatt gå dit, när jag var på plats fick jag ringa sos international igen och be dem faxa papper. de gör så för att det inte ska komma på villovägar om det går lång tid mellan telefonsamtalet och mitt besök. det var smart tänkt och funkade bra. det rog 5 minuter med min anmälan, 1 minuts väntan och jag fick träffa läkaren och var klar efter 10 minuter. Han var väldigt noga med att poängtera att min fraktur var på gränsen till att behöva opereras och att jag behöver röntga om i sverige efter ca 5 dagar. jag fick med mig journalen, intyget och röntgenplåten.
 
Efter detta besök kunde jag bara konstatera att vi ligger långt efter när det gäller bemötande och effektivitet i den svenska sjukvården. vilken läkare skulle ha bett om ursäkt för att patienten fått vänta när allt var klart på 2 timmar. på den tiden har de knappast ens sagt hej till patienten när man kommer in akut på ett svenskt sjukhus.
 

Vart tog jag vägen?

Ja just så tänkte jag faktiskt, det var på väg hen sent en kväll som jag mötte två glada människor som sparkade en sten mellan sig. De kickade den likt en fotboll och när jag passerade dem så fick jag en passning. Jag kunde inte låta bli att sparka tillbaka den. Det värsta var att glömt hur illa de är med min balans så fötterna bara försvann under mig och där låg jag på marken. som alla andra medelålders kvinnos så tog jag givetvis mig med handen. Det smärtade till och jag misstänkte direkt att något var skadat men lärd efter 8 år på som rådgivningssjuksköterska hörde jag mig själv säga, gå hem och vila med handen högt och se hur det är i morgon. Dert var svullet, smärtsamt, varmt och jag kunde inte röra handen. ingen direkt felställning men jag begrep att detta var en handledsfraktur.
 
för första gången sedan jag började åka ner till Teneriffa fick jag då besöka den spanska akutsjukvården. Jag blev oerhört imponerad av deras bemötande och proffsiga omhändertagande. Jag fick först gå in till ett kontor där det satt en som tog emot min ankomst på engelska. hon kollade mitt blo kort och sa att det räcker men om det blir fler besök så behöver jag ta kontakt med mitt försäkringsbolag. Hon bad mig sitta ut på en stol utanför och vänta.
 
efter högst en minut kom en manlig sjuksköterska som satt i en sluss in till akutmottagningens versamhet. På svenska skulle jag kallat det för triage. Han konstaterade att jag behövde få träffa en läkare och tog mig in till ett undersökningsrum. Det dröjde högst fem minuter så kom en kvinna som jag inte har riktigt koll på vad hon har för status men hon satte ett band på min arm som när man blir inlagd i sverige och kollade så att uppgifterna stämde. Och så kom läkaren. Han talde också engelska så det var enkelt och han konstaterade direkt att det skulle röntgas. Han frågade om jag ville ha någon smärtlindring innan man jag hade tagit dubbel dos Ibobrufen och 1 gram Paracetamol 90 minuter innan så det hade hunnit hjälpa bra. Jag fick sitta ut i korridoren och vänta på att de skulle komma och hämta mig. Det var ingen lång väntan och ryntgen gick smidigt. De ville även ta en bröstbild på mig och det antar jag var för att se så hjärta och lungor var ok inför en eventuell operation. rutinerat hjälpte personalen mig av med min BH utan att skyla min kropp. Jag kände att alla behandlade mig väldigt bra. Sen fick jag gå tillbaka till akuten igen och sitta ner i korridoren igen.
 
Efter en liten stund dök min läkare upp. Han sa att han tittat på bilderna och att det är brutet, Jag skulle gipsas direkt och sedan skulle han tala med en traumatolog som kunde avgöra om det behövde opereras. efter några minuter kom en sköterska och hämtade mig för att lägga på en gipsskena. Under tiden jag var där såg jag minst 10 patienter till som kom med olika krämpor. alla togs om hand lika snabbt. Det rullade på hela tiden och ingen satt där i korridoren och väntade länge. när jag var gipsad hade det gått 1 1/2 timma från det jag kom dit. Det tog ytterligare 30 minuter innan jag fick besked från överläkaren och det behövdes ingen operation men däremot ville han se mig inför min hemresa och skriva ett untyg fit for flight som man kan behöva då man är gipsad.
Allmänläkaren som tog hand om mig bad om ursäkt att jag fått vänta så länge!!
 
Två timmar efter att jag kom dit var jag klar och hade åter fått hjälp i receptionen med tid för ¨återbesök och jag blev även förvånad att detta första akutbesök inte kostade något. så är det i spanien.
 
Jag tog kontakt med mitt försäkringsbolag via SOS international. Det var inga problem alls mer än att de lovade ringa upp mig på måndag och då skulle jag på återbesök. jag fick vänta ända till kl 17 innan jag visste att de skulle betala för detta. men de har öppet hos specialisten även på kvällstid så det var bara vatt gå dit, när jag var på plats fick jag ringa sos international igen och be dem faxa papper. de gör så för att det inte ska komma på villovägar om det går lång tid mellan telefonsamtalet och mitt besök. det var smart tänkt och funkade bra. det rog 5 minuter med min anmälan, 1 minuts väntan och jag fick träffa läkaren och var klar efter 10 minuter. Han var väldigt noga med att poängtera att min fraktur var på gränsen till att behöva opereras och att jag behöver röntga om i sverige efter ca 5 dagar. jag fick med mig journalen, intyget och röntgenplåten.
 
Efter detta besök kunde jag bara konstatera att vi ligger långt efter när det gäller bemötande och effektivitet i den svenska sjukvården. vilken läkare skulle ha bett om ursäkt för att patienten fått vänta när allt var klart på 2 timmar. på den tiden har de knappast ens sagt hej till patienten när man kommer in akut på ett svenskt sjukhus.
 

Om

Min profilbild

Nina

Dans är det jag älskar mest av allt. Det blir en massa resor genom landet för att testa olika dansplatser. Mina favoritorkestrar är de som spelar lite modernare musik.




RSS 2.0