Nina Fyhrs danssida

Under hösten 2013 började det med att jag som många andra arrangörer i kristinehamns kommun fick en inbjudan till en träff på Stadshotellet. Det var kommunen som ville veta om det fanns något intresse från företag och föreningar att göra något i samband med det årliga Kulturkalaset året därpå. Det var bra att de startade i god tid för då kunde jag vara med. Under flera år har vi haft en grupp med representanter för olika danser som finns i Kristinehamn, Denna grupp har haft olika uppvisningar där man fått en chans att presentera det man håller på med. Då jag aldrig haft någon dansgrupp att visa så har jag endast delat ut reklam om mina danskvällar på dessa tidigare arrangemang. Den här gången kände jag att det var dags för mig att få visa upp dans till dansband på ett sätt som vi inte gjort tidigare.

 

Det svåra med lilla Kristinehamn och att vara arrangör är att har man en gång visat en sak man gör så tror folk att det alltid ska vara på samma sätt. De få gånger jag provat arrangera något helt annat än med dansband så har det alltid blivit en flopp. Denna gång skulle det bli annorlunda. Vi skulle ha en gemensam marknadsföring där Kulturkalaset stod för annonsering och PR. detta var i alla fall vad jag trodde för så brukar det vara. Jag satte därför ihop ett mycket bra program för att fylla hela Kristinehamns Conference Center med dans av olika slag. Vi träffades i vår gemensamma grupp och jag hade även möten med både turiskchefen och kulturchefen. Jag frågade i början av processen om det fanns några pengar till detta. Den ena svarade att de var väldigt glada att detta skulle bli av och att kommunen kan göra undantag från regeln att stötta företagare om det är något man tror kan vara en bra idé att fortsätta med senare. Detta hade man gjort t.ex. vid Bluesfestival och Marieberg rockar. Vi skulle se över möjligheterna för mig att få hjälp senare. Men de ville absolut att jag skulle sjösätta mitt projekt.

 

Det hela blev ett tredagas arrangemang med två dansgolv. Restaurang och barservering för den partysugna publiken, de som aldrig brukar tro på det jag gör. På det större golvet var det nonstop med två kända dansband varje kväll. På andra våningen byggde vi en liten scen och ställde i ordning borden så att man kunde sitta där och köpa något i baren. Där fanns ett litet dansgolv och två mycket duktiga partytrubadurer. Det var flera dansgrupper i stan som erbjöd gratis workshop. Jag stod som huvudansvarig för hela arrangemanget och lade ner mycket tid till att planera allt. Biljetter släpptes och jag marknadsförde detta via hemsidan och facebook. Det såg ut att kunna bli mycket folk då fler än tidigare köpte biljetter i förköp. Jag hade lagt en budget på 350 personer per kväll. Det var så många som brukade komma på min största kväll i januari. Jag hade inte alls trott att det skulle kunna bli färre vid ett större arrangemang. Jag tänkte nog mer att jag kan locka så många och kommunens annonsering kanske hundra till.

 

Månaderna gick och vi började närma oss september. Jag hade under tiden fått förhandla med kommunen om vilka lokaler vi skulle använda och hur mycket de ville betala för. De frågade t.o.m. om vi inte kunde ta Christinateatern istället eftersom den var billigare. Hur tänkte de då? Vart skulle man dansa? Då fick jag veta att de inte tänkte betala för den tid som dansbanden spelade på kvällarna utan endast ställa upp med ersättning till de andra företagarna och föreningarna som hade gratis workshop. Då jag skulle ta entré så kunde de inte ge mig något var det de sa. Som om inte detta var nog så blev jag inbjuden att närvara vid den presskonferrens som skulle hållas inför Kulturkalaset. Där visades den folder upp som man ger ut till alla hushåll i staden. Där hade man en helsida om dansen men endast två rader där var att det var dansband på kvällarna. Inte en bild publicerades på de stora dansband som jag hade bokat hit.

 

Jag har ingen budget att annonsera stort för själv och det faktum att jag inte ville glänsa med mitt namn som jag visste skulle få många Kristinehamnare att låta bli att läsa, jo så var det för de tänkte alltid att om det är , Nina Fyhr, som är arrangör då blir det ingen dans för vanligt folk. Tyvärr så är det något jagt fått lära mig att leva med att aldrig bli betrodd. Om folket har bestämt sig för att det jag gör inte är till för dem så läser de inte ens annonserna. Jag var helt enkelt beroende av kommunens hjälp för att detta skulle gå ihop ekonomiskt. Jag hade valt att göra ett evenmang som kunde passa in för de som dansar sällan också. De som inte går ut för att ha dansen som ett träningspass. De som alltid stannar hemma vanligtvis för att de inte tycker att de dansar tillräckligt bra. Jag valde att ha mat och alkohol för de som ville, modern populärmusik med två proffesionella musiker av världsklass. Normalt så brukar jag inte behöva ordningsvakter men dessa kvällar fick jag ta in fyra per kväll. Allt detta extra kostar massor med pengar. Att jag dessutom tog band som jag vet brukar locka ut de som vill ha lite fest kostade också mer än vanligt. Om jag bara hade velat göra som vanligt och struntat i Kristinehamnarna, nöjt mig med alla de 90% av besökarna som reser till mina danskvällar från hela landet då hade det troligen blivit en succé. Men är det kulturkalas med kommunen som annonsör så vill i alla fall jag försöka få ut kommuninnevånarna. Det var den förhoppning jag hade och det hade kunnat gå att genomföra. De hade bara behövt låta mitt arrangemang fått vara med i annonseringen som det stora arrangemang det faktiskt var. Det var det största som hände denna vecka men kommunen tog beslutet att inte låta mig marknadsföra på deras bekostning. Och droppen kom när jag bjöds in till denna presskonferens då de skrev till mig att jag inte fick berätta om danskvällarna, jag skulle bara gå dit och tala om workshoppen på dagtid. De bad mig ha en egen presskonferens. det gjorde jag och det kom EN enda journalist.

 

Resultatet blev vad jag befarade också. tyvärr så blev det ännu värre. Det som hände var att en stor del av den vanliga publiken uteblev den också då de trodde att det skulle bli allt för mycket fylla på dansgolvet. Det kom drygt 200 personer och jag hade inte ett enda ingripande mot fylla under kvällen. Jag satte upp en regel att inga drycker fick medtagas in i dansrotundan. Den enda som ena ordningsvakten fick ingripa mot var en man som försökte ta med sin vattenflaska. Det blev lite hårda ord men rätt ska vara rätt. Om inte de som dricker en öl får ta med den in så ska inte den som dricker vatten få göra det heller så enkelt är det med det.

 

Arrangemanet blev riktigt bra. Det enda tråkiga var att det inte kom så många som ville lyssna på den bra musik som spelades i den lilla lokalen där baren var. Vi pratade om det efteråt och kom fram till att om detta görs om så ska de få spela i entrén i början på kvällen för att publiken ska få höra hur bra de är. Då kanske de vågar testa något annat än det traditionella dansgolvet. Och så ska det givetvis vara 100 Kristinehamnare till för att det ska bli kul i baren. Jag var riktigt trött och ledsen efter denna helg. Det som kunde ha blivit riktigt bra kändes som svidande förlust igen. Jag hade misslyckats med att få kommunen att inse deras betydelse i att kunna få ut den lokala publiken. Vi lyckades inte få till några mängder med bugg och foxtrott intresserade att vilja testa på vår workshop. Vad är det jag håller på med egentligen? Varför ska det vara så svårt att få folket att älska dansen så mycket som jag gör. Och framförallt varför ska aldrig beslutsfattarna acceptera det vi gör som en del av svensk kultur. Det är tydligen skillnad på kultur och kultur.