Nej nu får jag ta och rycka upp mig

Här sitter jag med huvudet sänkt och grunnar på livet...

Det är inte så ofta som jag blir djup här på bloggen längre. Det beror givetvis på att jag mår bra och har ett mycket härligt liv som skänker mig en enorm lycka. Det mesta jag skriver är om dans för det är ju det min tid ägnas mest åt. Fast ibland så gör jag annat och nu tänkte jag skriva lite om det.

Just nu upplever jag något som sällan drabbar mig. Det trillar tårar ner för mina kinder. Det sista året har jag bara gråtit två gånger. Förra gången fick jag en känslomässig reaktion i ett möte med en person på kielkryssningen. Och så sitter jag och gråter nu.

Det är 9 år sedan jag skiljde mig och har haft till en början några mycket jobbiga år. Sen lugnade det ner sig allt mer och jag har börjat inse att om jag inte ska leva helt utan att dela min kärlek med någon resten av mitt liv så är det kanske bäst att försöka göra något åt det. Jag har skalat av mig de hårda lager som jag byggt upp i min själ efter allt svek. Ett lager i taget har fallit och nu känner jag att jag nått så långt att jag vågar t.o.m. lita på män torts att jag blivit mycket illa behandlad som kvinna tidigare!!

Det jag hoppats på är att hitta någon som inte rynkar på näsan åt mitt intresse för dansen. En man som inte jobbar alltid när jag är ledig. Mina tider är ju så att jag oftast har någon ledig dag mitt i veckan och jobbar eller dansar de flesta helgerna. Jag har tänkt att det skulle vara oerhört trevligt att få in musiken i familjen igen så som jag växte upp i en familj där det alltid spelades och sjöngs. Jag är en målmedvetan kvinna som har satt upp långsiktiga mål hela livet. Häromdagen berättade jag för en tjej som reste med mig på dans hur jag tänkt att mitt liv skulle se ut framåt. Det ska jag även bertätta här.

Just nu har jag en son som bor hemma och ska börja gymnasiet. Han behöver mig i några år till. Det är det jag lägger som högsta prioritering dessa år. Så mycket han behöver mig så kommer jag också att finnas till hands för honom och se till att han blir självständig och kan klara av att sätta eget bo om ca 6 år.

Jag har just startat en dansförening som tagit mycket av min fritid det sista året. Tanken är att sysslorna ska fördelas och att detta ska bli ett kärt nöje som jag kan ägna lagom mycket tid till inom de närmsta åren.

Jag har en hel del skulder som jag fått dels då jag utbildat mig och även efter en dyr skilsmässa. De har jag som mål att ha betalat om 6 år.

Jag har ett bra jobb och det är det bästa jobb jag haft som sjuksköterska. Fick löneförhöjning i går som jag var nöjd med och jag har inga planer på att byta jobb inom den branchen. Men jag tror inte att jag vill fortsätta med att jobba som sjuksköterska hela min yrkesverksamma tid. Om jag kan så ska jag fortsätta att arbeta med nöjes och dansbranchen de sista 10 åren innan pension.

Jag håller på med min bok som jag skrivit några år nu. Min förhoppning är att jag ska ha klart den också inom denna målperiod på 6 år.

Om jag lyckas genomföra mina mål på utsatt tid så innebär det att jag kommer vara helt oberoende ekonomiskt och inte ha något föräldranansvar om 6 år när jag är 55 år. Det innebär att jag då skulle kunna göra precis vad jag vill utan att behöva känna mig låst någonstans. Jag har sått några frön till hur jag ska leva då och det är detta jag börjat se mig om efter redan nu. Min förhoppning är att jag ska kunna lära känna en man att åldras ihop med. Det kommer givetvis att ta lång tid innan man har kommit så långt att man kan bestämma sig för att leva ihop som ett äldre par. Kanske är det bättre att leva på var sitt håll och då har jag även tänkt på att jag har en tomt som jag skulle vilja bygga ett litet hus på. Där kan jag pyssla med det jag tycker om och förhoppningvis få ta hand om massor av barnbarn. Men mest av allt så hoppas jag att få slippa sitta ensam i ett hus utan umgänge med någon man älskar då den dagen kommer. Därför känns det angeläget att börja se sig om efter rätt person nu redan.

Jag hade just börjat tro att den mannen fanns här i närheten och att han hade en längtan att få dela sin lediga tid med mig. Vi började lära känna varandra för 2 år sedan och har träffats några gånger. Min förhoppning var att vi skulle fortsätta utveckla detta och bli ett par. Jag trodde i min enfald att han också ville bygga upp ett kärleksförhållande men så var det inte. Jag hade fel  Det var inte rätt kille den här gången. Mycket stämde in och jag var beredd men det var inte han. Det känns lite tungt just nu att inse fakta men någonstans finns han kanske och jag har ju 6 år på mig att nå mitt mål så jag ska kanske lyckas.


Kommentarer
Postat av: Dansbandsfrun

Fint skrivet. Du har rätt inställning, allt kommer lösa sig till det bästa! Ha en bra sommar!

2009-05-31 @ 16:12:26
URL: http://dansbandsfrun.bloggproffs.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Om

Min profilbild

Nina

Denna blogg startade jag för många år sedan när jag var frisk och dansade så ofta jag kunde. Jag var också dansarrangör. Detta har jag lagt ner helt efter att jag blev sjuk. Nu är jag sjukpensionär.




RSS 2.0